Nu har det gått en vecka. Det har krävts en del tankar för att bestämma sig om jag ska skriva på bloggen om det som berör allra djupast just nu.
Jag har bestämt mig för att skriva och berätta. Och som ni alla förstår kommer jag berätta valda delar. Några kanske tycker att jag fläker ut mig och våldtar mig själv genom att publicera mina tankar och känslor. Andra förstår att det finns en tanke med att berätta och framförallt skriva om det som har hänt.
Det som har varit mest centralt i mitt liv de senaste fyra åren, Daniel, kommer inte längre vara det mest centrala. Vi kommer att gå skilda vägar. Olikheterna tog överhanden.
Den som förut kunde trösta kan inte trösta längre för det är han som gör att hjärtat är på väg att brista. Logiken erkänner att detta är det bästa men hjärtat säger något helt annat. Logiken säger att smärtan kommer gå över och jag kommer må bra igen. Hjärtat säger att jag aldrig kommer att komma över det. Hoppas logiken vinner kampen den här gången. Jag hoppas att jag även i framtiden i stor utsträckning ska kunna låta känslorna styra mig. Många tycker att det är knäppt att vara naiv, jag tycker det är fint. Självklart beror det på en massa omständigheter men ni kanske förstår vad jag tänker på. Men när vi talar om kärlek vill jag tro på den eviga och blinda kärleken. Den som aldrig ska ta slut utan bara stå och flöda.
I kroppen pågår det en kamp, en kamp som är svår att beskriva. Jag vet knappt vem som är fienden i kampen.
Tack alla goda vänner och familj som stöttar just nu. Och tack Daniel för att du försöker stötta också.
Tack!
