Som sagt, mina samtal med min terapeut är viktigta. Innehållsrika diskussioner (mest jag som pratar) med viktiga insikter.
När man separerar från någon skapas ett storthålrum. Även om där inte fanns något hålrum när man träffades så har personen skapat en plats. Och nu när inget finns på den platsen har jag insett att jag gripits av en stress att fylla upp hållerummet. Det gör jag med träning, kompisar och andra aktiviteter som att städa i skåp, sortera allt möjligt och en massa annat. När jag igår påmindes om att min nya och viktiga vän inte alltid kommer att vara tillgänglig för mig som han är idag påmindes jag om stressen och det utlöste en rad oväntade reaktioner.
Förutom den stress som jag nu försöker berarbeta som hänger över mig i nuet insåg jag att det finns en annan långsiktig omedveten stress. Jag har en dröm om att sitta på min glasveranda i sort vackert trähus på landet när jag blir gammal och hålla “någon” i handen och minnas livet tillsammans samtidigt som vi dricker vårt eftermiddagskaffe. Egentligen finns inga krav på att jag ska sitta där med en person, jag kan sittar där med alla i min omgivning, familj och vänner. Men jag är fast övertygad om att jag är gjord för tvåsamhet och därför måste jag verka nu för att inte sitta där ensam och dessutom ha något att prata med “någon” om.
Idag har vi talat om min stress över att vara ensam.
Lämna ett svar