Varför blir jag fortfarande arg när det inte går att tala känslor. Å ena sidan tycker jag det borde gå lättare när man inte har något står på spel. Å andra sidan är väl läget mer spänt och det bidrar till att det är svårt.
Undrar om den perfekta mannen finns? Den som kan tala om känslor utan hinder, laga mat och spela pianosonater för mig på kvällarna. Är det rätt att lägga så många förväntningar på en och samma människa, sin partner?
Just nu är frågorna många och svaren inte fullt så uppenbara som jag önskar.
Livet går vidare, nu är det dags att säga godnatt.
Godnatt!
Lämna ett svar